Den Grafströmska raiden

Enligt den operationsorder som utfärdades i Joutsijärvi den 23 februari till cheferna för I. och II. grupperna skulle II. gruppen förbereda "anfall ur skogen öster namnet Laijeselkä mot Märkäjärvi (byn) med högra flygeln norr fiendens flygel i trakten av första r i Märkäjärvi". Det alternativ som prövades först var omfattning norr om den sovjetiska ställningen. II. gruppens jägarkompani under löjtnant Anders Grafström sändes ut på ett spaningsuppdrag den 1 mars med uppgift att undersöka vilka möjligheter det fanns för ett anfall i denna riktning, där även tunga vapen skulle kunna medföras. Vidare skulle kompaniet rekognoscera fientliga ställningar samt räkna trafik på vägen Märkäjärvi-Salla.

Efter en krävande marsch befann sig kompaniet på en skogsholme med öppna fält åt alla vädersträck utom åt norr, där holmen med glesa buskage hängde samman med ett större skogsparti. Anmarschspåret gick rakt norrifrån in i holmen. Bevakning utsattes i alla ritkningar och tälten restes. Några timmars vila bereddes huvuddelen av förbandet medan olika patruller utgick för att verkställa spaning och trafikräkning.

De första patrullerna hade just återvänt till holmen när kompanichefen omkring lunchid från observationspatrullen erhöll en rapport om att fientlig skidlöpartrupp på 60 man framryckte i skogspartiet öster holmen. Från fienden avdelades därefter en kulsprutegrupp, vilken rörde sig rakt mot kompaniet. Kompanichefen beslöt att gruppen skulle tas utan eldgivning. Några jägare släckte dock oförsiktigt en eld genom att kasta snö på den, varpå en väldig rökpelare steg upp mot trädtopparna. Ryssarna såg detta, gjorde halt och började dra sig tillbaka. Patrullen tillintetgjordes omedelbart. Några minuter efter detta framryckte ytterligare ett 60-tal ryssar, som följde den första avdelningens framryckningsväg. Samtidigt inrapporterades en styrka på omkring 70 man framrycka i västlig riktning mot holmen. Fienden stod således norr, öster och söder om kompaniet. Stark kulspruteeld öppnades såväl öster som norrifrån mot holmen. Den ryska elden låg dock väl högt för att skada nämnvärt.

Efter en stunds kulspruteeld framryckte fienden ansatsvis med stora luckor. Truppen gav intryck av att vara väl utbildad. När fienden kommit närmare, öppnade kompaniet eld. Fienden visade stor respekt för densamma och deras framryckning avbröts. Fänrik Béve tystade personligen en kulspruta med gevärseld på cirka 500 m avstånd. Eldstriden pågick till 14.30. Varje försök till framryckning öster-, söder- och norrifrån avvisades med stora förluster för fienden. Omkring kl. 15.00 erhöll fienden förstärkning med omkring 50-60 man.

Plutonernas ställningar förstärktes, dock med iakttagande av största försiktighet. Ryska prickskyttar öppnade eld mot varje mål, som blottades. Såväl dum-dum som explosiva kulor användes. Några jägare som sårats, erhöll sin vård i ett av tälten.

Omkring 16.30 erhöll ryssarna förstärkning med ytterligare 150 man samt påbörjade omgruppering för anfall från norr. Fiendens sammanlagda styrka var nu omkring 400 man. Kompanichefen vidtog åtgärder för att möta anfallet dels med erforderligt antal flankerande kulsprutegevärsspärrar, dels organiserades ett motanfall av bland annat samtliga disponibla kulsprutepistolskyttar.

Kl. 18.00 avsköts två röda lysskott från skogen norr holmen - anfallssignalen - varefter fienden under höga hurrarop gick till anfall med stark kraftsamling höger. Anfallet vann till en början terräng, men stoppades av motanfallet. Under detta, som fullföljdes in i fiendens ställningar, förintades samtliga i anfallet deltagande. Striden övergick till hård närstrid man mot man. Jägarna förlorade här fyra man i döda, varav två gruppchefer, vilka föredömligt lett sina grupper.

Efter motanfallet lyckades kompaniet bryta sig ut. Sex man stupade och av en utsänd officerspatrull blev sju man borta (sedermera återkom tre man ur sovjetisk fångenskap, en av dem hade sårats svårt men överlevde; tre hade stupat och ytterligare en avled sam dag han tillfångatogs på en sovjetisk förbandsplats). I gengäld kunde kompanichefen hävda att tvåhundra fiender nedgjorts och kompaniet framställdes som hjältar i den svenska pressen. Spaningsresultatet visade att terrängen norr om de sovjetiska linjerna var framkomlig för plogning.

Kartskiss av Anders Grafström

A.Kompaniets ingångsspårB.Kompaniets utgångsspår
C.Ryska annmarschspårDRyska anfallet (kraftsamlingen)
E.Platsen där den ryska kulsprutegruppen nedgjordes

Foto (med tillåtelse): Svenska frivilliga i Finland 1939-1944

Efter freden, den 20 mars avmarscherade II. gruppens jägarkompani för att hämta sina stupade vid Vuonnonkenttä där gruppchefen Viking Tamm höll ett minnestal och fältpastorn Einar Sparrstedt ledde en kort bön. De stupade låg kvar där de fallit och hade fått behålla sina kläder utom skorna.

I ett yttrande över spaningsföretaget till kårchefen den 8 april framhöll gruppchefen Viking Tamm:

Fienden förlorade minst 100, sannolikt närmare 200 man i stupade.

Löjtnant Anders Grafström ledde under striden sitt kompani med fasthet och kallblodighet. Efter striden hade hans underlydande icke ord för att uttrycka sin beundran och sin tillit till kompanichefen, som enligt deras åsikt ensam hade förtjänsten av stridens lyckliga utgång.

Löjtnant Sven Grape, som följde kompaniet för utförandet av vissa tekniska rekognosceringar, ledde det ovan nämnda motanfallet med stor kraft, avbröt detsamma vid lämplig tidpunkt och avvisade med eld ett sista anfallsförsök av fienden. Han sårades under motanfallet.

Översergeanterna Birger Öhman och Hans Westerlund, båda gruppchefer, ledde under motanfallet sina grupper med stor kraft och bidrogo genom sitt föredöme i hög grad till framgången.

Översergeanterna Bertil Mohlin och Hilding Waara, båda kulsprutepistolskyttar, ryckte under motanfallet fienden hänsynslöst in på livet och tillfogade honom betydande förluster. Enligt chefers och kamraters utsago var dessa bådas insats den främsta anledningen till att fienden råkade i panik och flydde.

Frivillige Karl Erik Karlsson (nr 8443) tjänstgjorde under hela striden som rapportkarl hos kompanichefen. Vid överbringande av order hade han vid ett flertal tillfällen att passera obetäckta områden, som fienden från kort håll behärskade med sin eld, men genomförde trots detta med snabbhet och precision sina uppgifter och möjliggjorde därigenom en effektiv ledning av kompaniet.

Kompani Grafströms strid tillhör utan tvekan en av de mest uppmärksammade händelserna under de två veckor Frivilligkåren låg vid fronten. Det har även debatterats om kompaniet verkligen var på rätt holme samt vad som egentligen hände med de ryska fångar som tagits i samband med striden den 2 mars. Oavsett vilket, var det ett tydligt bevis på vad ett välutbildat och välmotiverat svenskt frivilligförband kunde åstadkomma. Detta skulle komma att upprepas vid Hangö 1941, vid Svir 1942-1944 och inte minst på Karelska näset 1944.

  FÖREGÅENDE

NÄSTA


Denna hemsida stöds av Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening
Copyright Nicolas von Schmidt-Laussitz