Fästningen faller

Med de tyska truppernas snabba framryckning i Baltikum försämrades den sovjetiska Hangöbasens läge drastiskt och redan i slutet av augusti avbröts ammunitions-, livsmedels- och bränsletransporterna till Hangö. Även basens betydelse som Finska vikens lås gick förlorad, då man inte längre var i besittning av den södra regeln i Estland. Vid Frivilligbataljonen hade man av ukrainska överlöpare fått kännedom om att Hangö höll på att utrymmas.

Den 23 oktober hade den sovjetiska krigsledningen gett order om basens utrymning, vilken verkställdes mellan den 2 och 30 november. Transportfartygsavdelningar lyckades evakuera omkring 15 000 soldater samt mängder med ammunition och annan materiel till Kronstadt. Operationen fortlöpte dock inte helt smärtfritt och ett antal båtar sänktes eller skadades, däribland det av evakuerade soldater överbelastade fartyget Josef Stalin, som drev i land i Estland.

Inom bataljonen mottogs nyheten om fiendens evakuering med blandade känslor. Svenskarna hade nyligen legat i främre linjen och många ville delta i marschen till och in i Hangö. Berggren fick efter anhållan hos Hangögruppens stab tillstånd att med 3. kompaniet, förstärkt med delar av tunga kompaniet, avlösa det finska kompani som var på marsch mot Hangö.

Vykort från frivillige Arne Gunnarsson till sin mor i Sverige.
På baksidan står bland annat att läsa: "Kära mor! Nu tågar vi in i Hangö! ..."

Det förstärkta kompaniet passerade sina gamla stridsställningar framför Lappvik på kvällen, varefter marschen återupptogs. Efter att i månsken och 15 graders kyla ha passerat de ryska linjerna, hann den av löjtnant Grafström ledda styrkan strax efter klockan tio upp det framförvarande finska förbandet.

Avståndet till Hangö var över 20 kilometer, men Grafström beslöt att fortsätta marschen, en marsch som kom att bli både ansträngande och spännande. Fordon fick inte medföras, varför all tung materiel (kulsprutor, granatkastare och pansarvärnsgevär samt ammunition till dessa) måste bäras. Att färdas längs vägen var vanskligt på grund av mineringar och försåt. Dessa kunde dock oskadliggöras av den medföljande ingenjörsofficeren Ivan Pellijeff och hans pionjär, vars enda röjningsutrustning var en handlykta.

Förplutonen och kompanichefen med stab gick in i Hangö strax före halv sju på morgonen den 4 december. En medtagen finsk flagga hissades på stadens rådhus framför det uppställda kompaniet klockan åtta. Förödelsen i staden var stor och bland vrak av lastbilar och övergiven materiel påträffades en ensam rysk soldat, som togs till fånga. Vid halvniotiden anlände en finsk styrka med båt från Bromarvhållet. Tanken hade varit att denna styrka skulle vara den första in i Hangö, men den försenades på grund av motorkrångel. De hissade sin medhavda flagga på kyrktornet.

Fänrik Sture Stigson, löjtnant William Planck (dansk frivillig) och löjtnant Åke Kretz
firar Hangös fall den 5 december 1941 med älgkött, dansk ost och konjak.

  FÖREGÅENDE

NÄSTA


Denna hemsida stöds av Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening
Copyright Nicolas von Schmidt-Laussitz